J som i Jennifer

Dags för en liten fortsättning på mina iakttagelser här i Rennes. Nu: ett ställe där jag spenderat en hel del tid under terminen, nämligen universtitetsbiblioteket.

Biblioteket,  la BU (bibliotheque universitaire), på Campus Villejean har öppet mellan 8.30-19.00, och från 9.00-17.30 på lördagar. På söndagar är det självklart stängt, som så mycket annat här i Frankrike. På BU är det tyst, verkligen knäpptyst. Och man får absolut inte vässnas eller äta eller dricka något.

Jag lyckas plugga ganska bra där normalt sett, men har många gånger svurit över de kassa öppettiderna. En halvtimme innan stängning sätter de igång en melodislinga i högtalarna som vänligt men bestämt talar om att biblioteket stänger om 30 minuter. Samma melodislinga spelas igen kvart i, och sen vid fem i. Vid fem i står även någon från personalen där och säger att ”nu stänger vi faktiskt”. Prick kl 19 måste alla vara ute. Tyvärr finns det alldeles för få grupprum i biblioteket (eller på universitetet överhuvudtaget) och vill man ha ett måste man därför vara där tidigt.

När man ska låna om böcker så måste man först lämna tillbaka dem och sen komma tillbaka dagen efter och låna om dem, eller så får man gå och leta upp likadana böcker i hyllorna. Detta för att ”alla ska få samma chans att låna böckerna.” Egentligen finns det inte så himla mycket böcker på det här biblioteket, många hyllor är halvt tomma faktiskt. Eller så har de för mycket plats och för många hyllor. Jag vet inte. 

När det kommer till datorer så finns det ett par datorsalar i biblioteket, men däremot ingen skrivare. För att skriva ut måste man istället gå till bâtiment E, där det finns två skrivare (som aldrig fungerat när jag försökt skriva ut nåt.)

Men, jag gillar BU ändå. Det har en viss charm, även om byggnaden som allt annat på campus är grå och ganska ful. Biblioteket får också ett extra plus i kanten för sina toaletter som är de bästa på campus och som dessutom är helt nedklottrade med poesi och annat spännande.      


Fult va?

Jag har klarat alla mina kurser!! Underbart. Nu är det bara DALF kvar, men det känns grymt skönt att veta att jag kan släppa allt när jag åker hem den 31 maj och bara vara ledig hela sommarn.

Vad gäller tentor så finns det två olika typer. Contrôle continu eller Examen terminal. Côntrole continu innebär att man tentar av kursen under terminens gång, med antingen en eller ett par, tre mindre tentor eller uppgifter medan Examen terminal betyder att man har en tenta i slutet.   Jag har bara prickat in kurser med Contrôle continu och hade därför väldigt mycket att göra precis innan vårt lov här då alla ville ha sina test samtidigt.

Att skriva tentor här tyckte jag mest var en stressig upplevelse (där jag ofta glömmer hälften av det jag kan) , och jag hatar dessutom att man måste skriva med bläck. Och ofta på papper i rosa eller gult. Huh.

Betygen sätts efter resultaten på tentorna, och vad jag förstått inte på hur väl man arbetat på CM/TD. I Frankrike har man en betygskala mellan 0-20, där man måste ha 10 för att klara kursen. (En fransman behöver dock inte klara alla sina kurser för att få plocka ut sin examen/sitt diplom i slutet. Här lägger man istället ihop det sammanlagda betyget på alla kurser och det räcker sen med att ha över 10 i snitt i slutändan.) Betygssättningen verkar inte följa kriterier på samma sätt som i Sverige utan är vad jag skulle säga mer subjektiv.

Det tar dessutom olika länge att få reda på resultaten på tentorna. Vissa lärare än väl införstådda i Erasmus och rättar snabbt. Men i de flesta av mina kurser kommer jag få vänta till mitten eller slutet av maj innan jag vet hur det har gått. Det vill säga en och en halv månad, eftersom det hela tydligtvis ska gå genom någon form av jury också. Omtentaperioden ligger sen mellan den 7-19 juni, och jag håller tummarna för att jag slipper åka åka tillbaka för att göra om något. Jag har mailat lärare och försökt få dem att ge mig besked om hur det har gått tidigare, men frågan är om lilla jag kan rubba det franska sättet att göra saker på. Så just nu är det bara att vänta och se.

Université de Haute Bretagne Rennes 2 ger först ett ganska tråkigt intryck. Byggnaderna, alla gråa och uppförda på 60-70-talet, är ganska slitna. Som tur är tänker man inte så mycket på detta efter ett tag, och campus livas ju dessutom upp av alla studenter.  

Lärosalarna har endast svarta tavlor och föreläsningssalarna lika så. I några finns det en projektor (fast dessa används sällan!). Bänkarna och stolarna är udda, i olika färger. Vissa föreläsningssalar rymmer hundratals med studenter, medan andra är ganska små. Några är nya, andra har ingrodd cigarettrök i väggarna och dålig ventilation (och man kan fråga sig om de vädrat där inne sedan 1970).  Lärarna har inga mikrofoner i föreläsningssalarna, utan om man vill höra (och se något) är det bäst att sätta sig långt fram.

Det finns två typer av lektioner, CM och TD. CM är kort för cour magistral, vilket betyder föreläsning. En CM håller normalt sett på i en eller två timmar. Här är det läraren som pratar och studenterna antecknar. Inget annat. De föreläsningarna som jag har haft har inte varit baserade på kurslitteratur, utan vi studenter sväljer med hull och hår det som läraren säger/dikterar. Det finns rekommenderad litteratur, som jag antar att läraren hämtat viss del av kursmaterialet från, men som jag förstått det är det ytterst få studenter som faktiskt läser denna litteratur. Man ställer aldrig, eller ytterst sällan frågor på föreläsningarna.

En TD är ett seminarium, eller en lektion i en mindre grupp, och är ofta en fördjupning av CM. Vissa kurser består enbart av TD. Ofta arbetar man med övningar av olika slag, eller diskuterar mer i detalj det som läraren gått igenom på föreläsningen. Det är främst läraren som pratar, och det är inte mycket interaktion mellan studenter och lärare. Man pratar mest då man fått ordet och inte annars.

(När det kommer till tentor och annat så finns det en hel del att säga, så därför jag tar det en annan gång så ni inte somnar här nu!)

I Frankrike har lärarna betydligt högre status än lärarna i Sverige, och läraryrket är eftertraktat, vilket jag tycker är positivt. Vad gäller just lärarna, så har jag både stött på de som är trevliga och hjälpsamma, och de som är otrevliga, nonchalanta och totalt struntar i att man är Erasmusstudent. Det finns alla typer (precis som i Sverige antar jag). Jag upplever det som att lärarna allmänt har bra disciplin på studenterna, och studenterna visar respekt för lärarna. Här är det vous (ni) och inte tu (du) som gäller.

Personligen måste jag säga att jag föredrar svenska universitet framför franska. Här i Rennes kan jag sakna lite ordning och reda och framförallt interaktionen mellan lärare och elever. Och så är det svårt att komma ifrån känslan att allt ibland verkar så krångligt. Flera gånger har jag frågat mig varför man komplicerar något när man kan göra det enkelt. Men även om det finns en hel del administrativa knasigheter så är det trots allt samtidigt väldigt spännande att se hur det funkar på ett universitet i ett annat land. Jag är glad att jag åkte hit.

Årets första dopp!  St Malo 24 april


Tanken var att vi, Teodora, Coralie, Benjamin och jag, skulle ta tåget 12.15 från Rennes i lördags för att möta upp med de andra i St Malo, fast i början gick det inte riktigt som planerat. Benjamin försov sig, Coralie glömde sitt rabattkort hemma och fick vända och jag och Teo höll på att åka iväg med helt fel tåg. Vi väntade nämligen lite för länge med att gå ner på perrongen i hopp om att de andra två skulle hinna med samma tåg, så när vi väl fick rusa ner (läs: med en haltande Teo som skadat foten) för att hoppa på tåget, så säger de i högtalarna att de stänger dörrarna och alla måste gå ombord omedelbart. Så vi hoppar på och tänker att vi går igenom tåget till vår plats. Vi går några vagnar och märker att helt plötsligt tar tåget slut. Hoppsan. Då kommer jag på att ”det stod ju ett annat tåg på samma perrong så det här måste vara fel tåg!”, så vi rusar igenom vagnarna igen för att försöka komma av. Alla dörrar är stängda och tåget rullar. Kanon. Som tur var så står det en konduktör vid en öppen dörr som han precis ska stänga och han låter oss motvilligt hoppa av i farten och ropar att det är tåget bakom som vi ska med. Så vi springer till nästa och hoppar upp, dörrarna stängs precis bakom oss och vi går i smått chocktillstånd till våra platser. Efter det kunde jag inte sluta skratta på hela vägen till St Malo. Herregud, där var det nära att vi hamnade i Quimper och inte alls i St Malo.

När alla väl var framme i St Malo så promenerade vi till Intra Muros, dvs. centrum eller den gamla delen som ligger innanför murarna och där mötte vi upp med Pauline, Nina och Dmitriy och traskade vidare till stranden. Efter fem minuter var vi i vattnet för årets första dopp, och första doppet för min del i Engelska kanalen. Det var ganska kallt, men grymt härligt! Sen låg vi och lapade solsken fram till kvällen som spenderades hemma hos Pauline och hennes supertrevliga föräldrar som bjöd på crèpes och fruktsallad. Efter en omgång Pictionary Mania och en massa skratt trängde vi ihop oss sju stycken på övervåningen, och sov som små grisar hela natten. Mycket sol, mycket mat och mycket skratt är en bra kombination, men oj vad trött man kan bli!

I morse åt vi frukost, fixade matsäck och åkte sen till Dinard som ligger tvärs över St Malo och kikade runt lite. Sen tog vi en liten färja för att komma tillbaka till St Malo, riktigt mysigt! Ninas mobil dog i Dinard och vi började just fundera över hur vi skulle få tag på Pauline när Pauline kommer körandes med sin bil precis där vi står. Snacka om tur! Sen traskade vi ner till stranden igen, åt vår picknick, skrattade åt två kära hundar som sprang över hela stranden och försökte para sig (vilket inte gick så bra då tiken var mycket större än hanhunden) och roades över folk som var tvungna att vada i land då de fastnat ute på ön när tidvattnet kommit in. Vid femtiden, efter att ha slukat en glass med brownies i, åkte vi hem till Pauline igen där drack lite te och åt choklad innan det bar tillbaka till Rennes.

En riktigt riktigt trevlig helg!

Fransmän har en tendens att snyta sig högt. Och då menar jag snyta sig riktigt högt och länge oavsett var man befinner sig. Till och med på biblioteket. Det här är något jag inte förstår. För visst snyter man sig inte hursomhelst (inte i Sverige i alla fall)? Man kan väl åtminstone gå in på toaletten om man verkligen verkligen måste snyta sig jättemycket. Men nej nej, inte i Frankrike. Jag förundras verkligen över hur fransmän som annars uppfostras till att vara så artiga och ordentliga hela tiden fullständigt bara struntar i allt och alla runtomkring sig när de är förkylda. Måste man snyta sig så ska man snyta sig ordentligt helt enkelt.    

Nu när jag nästan klarat av hela terminen här i Rennes så tänkte jag göra en liten utvärdering. Eller man kanske ska kalla det för en rad iakttagelser och jämförelser istället.

(Under terminen har jag läst en kurs i hur man undervisar i ”civilisation” ,dvs. samhällstudier, kultur etc., för folk med annat modersmål än franska, och där har vi bland annat pratat mycket om stereotyper. Slutsatsen var att man bör undvika stereotyper, eller åtminstone de som blir till fördomar (även om dessa ibland kan stämma till viss del) . I idealundervisning ska man inte låta en kultur dominera över en annan, utan man måste arbeta utifrån att försöka förstå den främmande kulturen, vilket i sin tur leder till både inlärning och större tolerans. Jaja, nog med lärarsnack kanske. Det som jag ville få fram är att jag alltså egentligen inte borde göra några jämförelser, även om det är svårt, utan istället försöka förstå fransmännen. Jag vet inte om jag har lyckats med detta, men jag försöker. )

Först ut i min lilla följetång av iakttagelser och jämförelser som jag har gjort här i Rennes blir universitetsrestaurangen!

Hur många mikrovågsugnar finns det på universiteten och högskolorna i Sverige? Ganska många minst sagt. Matlåda är ju ett måste för en student. Eller? Nej, inte i Frankrike. Säger man matlåda här så tror jag nog snarare att de skulle kolla lite konstigt på en. Här finns ju le R.U. (restaurant universitaire) där man äter trerätters för 2€90. I vår kurs i fransk mathistoria har vi förstått hur viktig maten är för fransmännen och deras kultur och jag funderar på om det är därför de satsar så på universitetsrestauranger. Studenterna ska äta ordentligt helt enkelt, eller? 

Le RU är en skolmatsal, i jätteformat. Med helt okej mat faktiskt. För 2€90 kan man ju inte klaga för mycket. Däremot kan man kanske klaga på hur trångt där är, speciellt när man kommer dit för att äta vid 12.30 ungefär. Då är det krig som gäller. Man tar sin bricka, en minibaguette (såklart) och försöker armbåga sig fram för att se vad det finns för olika alternativ att välja på. Dagens rätt (ofta något typiskt franskt), cuisine du monde (mat från andra delar av världen), den traditionella pommes frites plus köttbit, pizza, pasta, sallad eller redan färdiga hamburgare kanske? Efter det så ska man välja förrätt och efterrätt och därefter armbåga sig vidare fram till kassan. Är man smart så har man redan köpt matbiljetter och slipper vänta för länge i kö. Därefter ska man bara försöka få tag på glas och bestick innan det är dags att försöka hitta någonstans att sitta. Har man tur kan man sitta allihop tillsammans. Sen äter man ofta i all hast och rusar vidare till lektion eller föreläsning vid 13.30. Puh!  Efter några veckor insåg vi att om man har möjlighet så är det mycket bättre att komma dit vid 11.30 eller runt 13 då det inte är lika mycket folk.

Skulle man mot förmodan inte vara sugen på att äta på RU, så finns det också ett antal kafér och ställen på campus där man kan köpa baguetter, kaffe och annat. Men jag tror inte jag har sett en enda mikrovågsugn. Eller jo, kanske en inne på RU där man kan värma sin mat om den skulle vara kall.

Idag har jag klippt mig och skaffat bonnabränna.

Och allmänt bara njutit av att det är sol och 20 grader varmt ute.
Jag gillar våren.