J som i Jennifer

Jag drömde en konstig dröm inatt. En väldigt stressig och jobbig dröm minst sagt. När jag vaknade och kom ihåg allt så tänkte jag att det var lika bra att skriva ner den, så voilà:

Jag hade fått chansen att åka på nån form av intervju i Paris och skulle ta tåget till flygplatsen 21 minuter, tror jag det var, över ett visst klockslag. I väntan på att tåget ska gå så befinner jag mig i en stad, osäker på vilken dock, tillsammans med några vänner. (Jag vet inte riktigt vilka vänner det var, men jag kommer ihåg att Isak var med.) Vi går runt i stan och i köpcenter och sitter sen på en uteservering. Helt plötsligt kommer jag då på att "nämen gud, jag ska ju med ett tåg som går om typ 10 minuter och jag har inte ens hämtat ut min biljett!", och då börjar alla springa mot tåget. Jag skyndar iväg tillsammans med en kille och vi springer åt helt fel håll och villar bort oss i ett konstigt hus från Medeltiden. Stressad så inser jag till slut, efter att ha sprungit upp och ner och fram och tillbaka i ett köpcenter, att jag måste ha missat tåget. Arg och besviken på mig själv går jag till Peter Jidhe (av alla människor i världen!) och vill att han åtminstone ska ge mig numret och namnet på personen i Paris som jag skulle träffa. Jag ville ju meddela att jag inte kommer. När jag står där och pratar med honom så försöker tre jättelånga blonda tjejer typ tränga sig förbi och totalt ignorera mig, varpå jag blir skitarg och säger åt dem att jag faktiskt var först och att jag bara skulle få ett namn på en person i Paris. Sådeså. Efter detta, så står jag helt plötsligt i en kö i en caféteria och vill köpa en godispåse med sådana där salta apor ni vet. Då kostar dem 115 kronor. 115! Jag blir jätteupprörd på kassörskan och hävdar att alla andra påsar ju bara kostar 28 kronor och att jag inte tänker betala 115 kronor för aporna. Men hon säger att "jodå, de kostar visst 115 kronor, så är det". Jag blir helt apatisk och bara står där, tills dess att min kompis Matilda från grundskolan kommer fram och köper påsen åt mig. När vi kommer till bordet där vi ska sitta så börjar jag storgråta, tårarna sprutar och jag hulkar i stort sett. Och jag känner att nu var det alltför mycket action under en dag, så nu får det räcka.

Och då vaknar jag av att jag gråter på riktigt och att min väckarklocka ringer.
Underligt.