J som i Jennifer

Jag kom att tänka på en intressant grej som vår föreläsare tog upp idag. Ämnet var våra personliga revir och hur vi beter oss för att inte inkräkta på andras revir och hur vi reagerar när någon inkräktar på vårt.

Föreställ er en buss.

Du är den första personen som går på. Var sätter du dig? Troligtvis någonstans i mittpartiet, gärna strax framför eller strax bakom dörrarna, va?

Sedan kommer person nummer 2.  Vanligtvis sätter sig denne bakom dig, eller hur? Inte precis bakom, utan gärna snett bakom, några säten längre bak. Därifrån har personen uppsikt över dig, och över bussens in- och utgång... ifall denne nu måste fly. Du är ju trots allt är en tänkbar fiende.

Nummer 3 stiger på. Var sätter sig denne? Jo, där framme i bussen, inte rakt framför dig, utan snett framför.  Nu sitter person nummer 1 (du), 2 och 3 som i en form av zick-zack, och det är med största sannolikhet ett ungefär lika stort avstånd mellan er.

Varför då detta avstånd? Jo, vi behöver vårt personliga revir. Personer som vi inte känner släpper vi helst inte in i vår sociala eller personliga zon. Nä, helst ska det finnas ett avstånd på ca 3 meter.

Skulle då någon (säg t.ex. person nummer 4), mot förmodan, välja att sätta sig på platsen precis bredvid dig, så undrar ju du självklart varför inte personen kunde välja att sätta sig någon annanstans?! Det finns ju massor med lediga platser på bussen!!! Usch, nu blev det obekvämt. Tänk bara vad som skulle kunna hända! Personen kanske börjar prata med dig? Herregud, vad ska jag ta mig till! Vi gillar helt enkelt inte att folk inkräktar på vår personliga zon. Visst är det fascinerande?

När bussen fylls på med folk så slutar det snart med att någon sätter sig bredvid dig och inkräktar på din zon. Du kastar bara ett snabbt öga på den som sätter sig bredvid. På så sätt hålls din personliga zon ändå på något vis på plats. För visst är det så? Man sitter sällan och glor på den som sitter bredvid, eller upplever att den som sitter bredvid glor på en. Nä, båda kollar rakt fram eller ut genom fönstret. Inget samtal människor imellan här inte. Nä, för så gör ju inte vi svenskar. Pratar man med någon främling på en buss så tror folk ju att man är knasig.

De enda som pratar med folk på bussar är ju människor från andra kulturer, små barn och berusade människor.

Det är ganska synd faktiskt. Jag tror att det hade varit trevligt om svenskar var lite öppnare.

Så, som vår föreläsare sa: nästa gång du åker buss -  ta och vänd dig om, titta på den som du sitter bredvid och le ditt allra charmigaste leende och se vad som händer. Det kan bli ganska spännande tror jag.